Allt började så som dom flesta säger bara händer på film, att vattnet går. Det roliga var att det hände just på den dagen man sist skulle kunna tänka sig, mitt beräknade datum alltså den 28 mars (skärtorsdagen). Det gick till så att jag vaknade strax efter klockan fyra på natten och trodde jag hade fått mens. För det kändes precis så, den här jobbiga rinnande känslan. Innan jag gick upp ur sängen slog det mig att jag är gravid, jag får inte mens. Så jag reste mig sakta eller snarare rullade ur sängen för att inte förstöra lakanet med det som rann ut ur mig. När jag kommit upp kände jag i sängen och den var fortfarande torr. Kände dock att det rann ner lite grann på mina ben, gick till toan och insåg då att det var mitt vatten som just gått.

Vid 04:20 ringde jag Linda och berättade vad som hade hänt. Inom bara några minuter var hon här. Vi ringde då Benny för att meddela att det nu var dags. Sedan ringde jag förlossningen och sa att vattnet gått men att inga värkar kommit än. Fick en tid in dit klockan 09:30 så nu var det bara att vänta. Ringde sedan tillbaka till Benny för att meddela läget och sa även att han inte behövde skynda sig, att han kan ta det lugnt. För jag kände på mig att inget kommer att hända än på ett tag. Så medans Linda och jag väntade på att tiden skulle gå passade vi på att piffa till oss lite och kolla på vänner.

När Benny och hans pappa (som skjutsade upp honom) äntligen kom fick vi mc donalds frukost som dom köpt med sig. Sedan var det faktiskt dags att åka in. Väl inne på förlossningen så blev jag rätt obekväm. För barnmorskan vi fick var åt helvete dålig! Det är liksom mitt första barn och jag har ingen aning om vad som händer eller kommer att ske. Det hon sa var att jag skulle gå på toa. Så jag gick på toa. När jag var klar fick jag reda på att jag skulle ha kissat i en kopp och byta binda till en sjukhusbinda och lämna den använda så hon kunde kolla om det verkligen var vatten som sipprat ur mig hela tiden. Fanns detta inne på toan tror ni? Nej inte alls. Sedan försvann hon och var borta så pass länge att man började undra om vi blivit bortglömda. Tillslut fick jag min ctg kurva för dom skulle kolla värkarna. Fick några svaga värkar men inga som kändes direkt därför fick jag en ny tid tillbaka nästa dag så nu var det bara att åka hem för att hoppas på att dessa värkar kommer igång.

När vi kom hem ville jag inte sitta still, så Linda och jag tog en promenad för att försöka sätta igång allt. Under promenaden kom det småvärkar då och då. Men som sagt, dessa var väl mera förvärkar. Vi gick förbi hemma hos Linda för att hämta nitendo för att hålla oss sysselsatta. Det sista jag ville göra var att bara sitta hemma och vänta. För det skulle inte få tiden att gå fortare. Men jag insåg att jag behövde lite sömn, så att lägga sig i sängen var rätt skönt. Både Benny och jag somnade väldigt fort. Jag fick även ett samtal från förlossningen att barnmorskan glömt ge tillbaka mitt körkort, hon måste varit en praktikant. För så mycket som hon glömde är inte acceptabelt!!. Eftersom jag inte hade användning av körkortet den dagen så sa jag att jag hämtar det när jag ska tillbaka dagen efter.

Nu är det långfredagen den 29e mars. Jag vaknade till på morgonen och puttade till Benny och sa att han skulle väcka mig när vi skulle gå upp, tog mobilen och kollade klockan och insåg att vi redan försovit oss. Klockan var strax innan 08:00 och vi skulle va där 08:30. Det var bara att gå upp och ta alla saker för att sedan åka in till förlossningen igen med Linda.

När vi kommer dit fick jag tillbaka körkortet och fick även reda på att vi var för tidiga. Den första barnmorskan hade alltså gett oss en tid, men skrivit in en annan på datorn. Vilket innebar att jag stressade upp mig i onödan. Som tur var fick vi komma in tidigare till den nya barnmorskan som satte ctg, men dock kom inga värkar då heller. Så vi fick ännu en ny tid, klockan 08:00 till dagen efter. Jag hade hoppats på att bli igångsatt, men dom ville att det skulle komma igång av sig själv. Detta skulle verkligen bli en låååång fredag.

Istället för att åka hem så åkte vi alla tre till maxi för att handla mat, påskmat. För varför inte fira lite påsk och leva upp till ordet långfredag. Evig väntan. Kändes som att vi hade provat allt för att få igång dessa riktiga värkar. Man började ge upp hoppet att hon skulle komma överhuvudtaget. Linda tyckte vi skulle prova ricinolja, så hon åkte och handlade det. Ungefär klockan 16:45 tog jag det. Jag måste säga att det var det äckligaste jag ätit. Det gick knappt att svälja, det bara växte i munnen. Så nu började väntan igen för att se om det hjälper. Linda var stensäker på att det skulle börja inom 2h och Benny trodde det skulle börja vid 7-8 tiden. Men jag nekade till att värkarna skulle komma igång.

Klockan hann bli 8 på kvällen, Linda hade gått hem och syster Sanna hade kommit istället för att kolla på lets dance. Jag hade värkar var 10e minut, dom kändes inte till en början men blev bara värre och värre. Så vid 21:40 skickade jag sms till Linda för att meddela detta så hon kunde förbereda sig på att vi kanske behövde åka in. Tog bara tjugo minuter till innan jag bad henne komma till mig. Värkarna hade verkligen börjat göra ont, så ont att tårarna hade börjat komma. Kunde ju liksom inte skrika i lägenheten så tog ut smärtan i tårar. Jag hoppade in i duschen i hopp om att varmvatten skulle lindra vilket det inte gjorde. Benny la sig och sov för att samla krafter och Sanna ställde sig och diska för att hon inte visste vart hon skulle ta vägen.

Vid klockan 23:00 ringde jag förlossningen för att säga att värkarna kommit. Hon sa att jag fick bestämma själv om jag ville komma in eller ifall jag ville vara hemma ett tag till. Jag valde att vara hemma, för jag ville inte åka in och bli hemskickad ännu en gång. Värkarna kom nu var 5e minut. Klockan hade slagit midnatt och då satt jag, Benny och Linda i bilen påväg till förlossningen för tredje gången. Nu gäller det.

Det är nu natten till lördag den 30e mars.
Tjugo över tolv kom vi in till förlossningen, fem minuter senare sattes en ctg-kurva. Tro det eller ej, men värkarna kom nu mera sällan och inte alls regelbundet längre. Men fy satan va ont dom gjorde när dom väl kom. Klockan 01:10 bad dom mig testa ligga på sidan men det hjälpte ingenting. Ville bara hoppa ut genom ett fönster!
När klockan slog 01:20 blev vi inskrivna och är då öppen 2cm. 25 minuter senare får vi ett rum, där jag på en gång får en morfinspruta som jag bara blir hög på. Tycker inte att det hjälpte särskilt mycket.
02:45 är jag öppen 3cm och dom sätter dropp på mig. Jag ville ha mera smärtstillande för värkarna jag hade gjorde så ont att all energi försvann.

03:15 fick jag epiduralbedövning. En lång jävla spruta in i ryggen som jag var lite nervös över att dom skulle träffa fel. Men hon som satte den var sjukt duktig! Kände den seriöst inte alls och då menar jag inte alls. Hade andra smärtor att tänka på. Måste säga att den gjorde susen. Självklart märker man att värkarna kommer men smärtan existerar inte längre. Tack vara denna spruta kunde jag vila och samla krafter. Vilket Linda och Benny med gjorde.

Ca 05:00 blir jag undersökt och är då bara öppen 4cm. Blir irriterad på att allt går så sakta. Trodde jag skulle vara öppen lite mera. Men som barnmorskan sa, eda kan göra att värkarna avtar. Halv sex på morgonen får jag en gå-ställning och börjar traska runt i korridoren för att få igång värkarna igen. Visst hjälpte det! När värkar kom så andades jag lustgas med. Jätte härligt till en början. Sen blev det för mycket och jag började må illa och kräktes för första gången under hela graviditeten.

Klockan är nu 06:20 och jag är öppen 5cm. Allt går framåt. Värkarna känns mera och mera för att bedövningen avtar. Minns bara smärta. Klockan är nu 08:10 och jag är öppen 7cm. All bedövning är borta och jag vill ha mer. Börjar få panik att det snart är dags. Om jag har såhär ont nu, hur ska det gå att krysta? Min tanke var att jag inte längre vill detta. Vill inte gå igenom denna smärta. Men det finns ingen återvändo. Måste kämpa!! Får i alla fall en boleros dos och hoppas på att smärtan ska försvinna. Dock hjälpte det inte så mycket, men hade en blöt kall handduk över ögonen för att försöka ignorera smärtan. Jag kunde inte titta på någon heller. Så ingen fick vara i min syn.

Klockan är nu 09:15 och jag är äntligen öppen 10cm, men huvudet ligger fortfarande högt upp. Barnmorskorna ber mig försöka gå på toa och kissa. Jag försökte men kunde inte ta mig ur sängen. Gjorde så fruktansvärt ont att röra sig och värkarna kom hela tiden. Så dom sätter en kateter och tömmer mig i stället. Tjugo i tio fick jag börja krysta. Känslan jag fick när dom sa att jag fick börja var så underbar men skrämmande. Hade ställt mig in på att krysta skulle vara det värsta. Men för mig var det inte så. Värkarna var så mycket värre. Hela kryssningsprocessen tog 40 min. För nu i denna berättelse är klockan 10:22 den 30 mars 2013 och vår lilla flicka är född. 50cm och 3830g.

När allt var över kommenterade barnmorskorna att detta var den tystaste förlossningen dom varit med om på länge. Men det klart, hela min graviditet har varit awesome så varför skulle inte förlossningen vara det.
När vi samlat oss efter allt åkte Linda hem och Benny och jag sov lite innan vi fick den berömda frukosten. Vi ville egentligen åka hem direkt för jag mådde bra men vi fick inte pga att jag haft en lång vattenavgång. Därför fick vi stanna på BB i 2 dagar. Det positiva var att vi fick ett eget rum och att vi tog datorn med oss. Tacka gudarna för att serien vänner finns!!

Stort tack till Linda och Benny som stöttade mig under hela förlossningen! <3

Slut!